Dinah är ovärderlig!

Plötsligt har jag en boll i knät och min blick möter två uppmanande bärnstensögon. Då finns det inte så mycket mer att göra än att pausa arbetet för en stunds bus! Det är lätt hänt att man får tunnelseende efter ett tag framför samma bild på skärmen. Att just resa sig upp, ta en promenad, hämta kaffe, busa med sin hund eller vad man nu känner för, gör att man ofta ser bilden på ett nytt sätt när man kommer tillbaka. På så vis kan man undvika att grotta ner sig i detaljer som sen inte gör någon skillnad i det slutgiltiga resultatet. Ibland känner jag att det är obalans i bilden jag arbetar med men kan inte sätta fingret på vad. Då kan det hjälpa om jag byter miljö en liten stund så att ögonen får något annat ljus än just det jag har runt datorn att förhålla sig till. Jag brukar framför allt göra på det viset när jag i slutskedet ska få en serie bilder stämma överens i ton och känsla. Då öppnar jag upp alla bilder på skärmen så de ligger brevid varandra, sen lämnar jag rummet en liten stund.  väl tillbaka med "kalibrerade" ögon kan jag lättare se om någon av bilderna råkat sticka iväg på något vis i förhållande till de andra. Fel vitbalans, för hög kontrast, för kall ton, o.s.v.

Mitt  älskade Dinah ser till att jag reser på mig med jämna mellanrum och rensar skallen. Hon är ovärderlig på många sätt.

Dinah